Poeter och pennor

Poeten släpper sin penna....
Så inledde Netti lektionen då vi skulle skriva dikt i skolan. Vi släppte pennan, lyssnade till tysntaden och högg tag med en rad. Sen skrev vi dikt i tre timmar.
Härligt att se ungarna älska diktskrivning, ja inte riktigt alla förstås, men många. Det blev månvackra dikter om prinsar och prinsessor i långt-borta sagoland. Det blev vacker poesi om en gammal traktor eller en älskad, skrutin bil. Det bara rann ur pennnorna. Saligt att se på och lyssna till resultaten, för de läste också sina dikter :o)

Två pressade veckor bakom. Har suttit på möten, jobbat, flängt och lyssnat till livsvånda. Nu hoppas jag på lite frid. Andrum, spelrum och vila. Men jag har också upptäckt något helt nytt. Latino och etnobik. Dansar av hjärtans lust varje onsdag, två timmar, och är giktbruti flera dar efteråt. Och är saligt lycklig också över värken i varje lite muskel.

M

Stressdagar

Oj oj! Det är snart en månad sedan jag tog mig tid att skriva några rader. Time flies, som det så vackert heter. Har säkert hänt en massa under denna knappa månad, men just nu känns det mest tomt i skallen. Har sprungit som en tätting (eller heter det möjligen tetting, jag är inte så slängd på detta med stavning av lågfrekventa ord) och mest av allt känns det som om jag skulle vara hög på kokain eller något liknande medel. Töntig jämförelse, jag vet inte alls hur det känns att vara hög på något! Hur som helst, för mycket på gång. Helt klart.
Det är vid såna tillfällen som jag bara vill dra mig in i mitt eget sköldpaddsskal och vara för mig själv. Andra göre sig egentligen inte besvär. Då allt snurrar är det hög tid att stanna upp och se i backspegeln och fundera om allt man gjort den senaste tiden har varit vettigt och bra.

Vettigt var det i alla fall att vandra i fjällen senaste veckoslut. Glad över mina kolleger som troget vandrade med mig längs hela Pieni Karhunkierros och underhöll mig med goda historier. Vad mera kan man begära?! På fredag kändes det lite makabert att tänka sig att sitta i buss 13 timmar under helgen för att promenera 11 km. Att de 11 futtiga kilometrarna skulle ta 4½ timmer förstod jag ju inte då. Men jag känner av det ännu... ;o)

På kp-bloggen vandrar fundamentalisterna runt och lägger sina gökägg (fantastiskt uttryck, tyvärr inte eget påfund utan lånat av andelin) i andras bloggar. Har betraktat det lite grann från ovan hittills och funnit det lätt roande och lite irriterande. Kan inte förstå att någon tar sig själv på så stort allvar som de gör. De är nästan intill döden gravallvarliga. Hu.

Trött efter en lång dag med spring. Borde dra på mig mina bekväma skor och traska bort stressen en stund.