Ledig lördag - nästan

Ibland, mitt i allt vardagligt småspring, sker det lustiga saker. De varar ett ögonblick och försvinner i ett slags dunkelt minne och man funderar mest om de egentligen hände. Så var det i torsdags då en tvättäkta amerikansk borgmästare dök upp i skolan, i min klass. Han stod där, iförd svart skjorta med orange-röda flammor, dito skor, tatueringar på armarna och ett smil som gick från öra till öra. Visste inte riktigt vad som väntade och hur jag skulle tackla farbror G. Han talade gärna och mycket så jag kom lätt undan. Mest, och helst, om sina många bilar och sitt liv som mekaniker hos Ferrari, Clint Eastwood, Jay Leno.... Pojkarna var imponerade, jag mest fundersam. Lika snabbt som han dök upp, lika snabbt drog han vidare och vi lämnade kvar och undrade vad det var för en virvelvind som drog förbi.

För övrigt börjar jag ramla in i samma gamla stress som för tre månader sedan. "Står på bromsen" så mycket jag bara orkar, men hur kommer man undan? Satt igår och diskuterade fenomenet med en kollega och med vår skol-farfar. Vi var rörande ense om att det är åt helsike med vårt springande, men hur i all världen ska man sätta stopp? Att vara så slut så man blir sjuk så fort man slappnar av det är inte riktigt friskt. Jag börjar snart tro att det faktiskt var bättre förr, före elektricitetens tidevarv. Man förlängde inte dygnet med hjälp av konstgjort ljus, inte fastnade man heller framför tv, dator, radio, telefoner. Man levde här och nu, bland familjen, släkten, i byn. Jovisst, det finns tusen invändningar mot att det var bättre förr, men frågan är vad som i slutändan är bättre?

Funderar M