Nästan syndfritt veckoslut

Tror att jag ägnat största delen av helgen åt att sova. Räknat i timmar är det nog inte långt från sanningen - så här långt. Allt tyder på att jag inte är riktigt i skick ännu... Men som min far brukar säga, den som sover syndar icke, så jag har ett synnerligen fläckfritt veckoslut bakom ;o)

På bloggen.fi diskuteras homovigslar och "Vad är kyrkan?" igen och på JT:s första sida utlovas en artikel om att sambo-par inte bör vara faddrar. Upphör aldrig att förvånas över mänskors snäva sätt att se på Gud. Börjar vara innerligt trött på att leva i en kyrka där rädslan styr våra präster och predikanter. Min kristna tro ska befria och lätta på oket inte ständigt vara närvarande som en gud med höjt pekfinger som bannar. Att ständigt leva med "du får INTE" tär på krafterna, vi är väl satta till världen i första hand för att leva, inte för att ständigt fundera på vad vi inte får. I allmänhet tror jag att mänskor strävar efter att göra det goda, att vi sen misslyckas ibland är väl inte så farligt. Det lär vi oss av. Och där finns också förlåtelsen.

Stefan Einhorn återger följande lilla berättelse i sin bok Konsten att vara snäll.
Två buddhist munkar kom till ett vadställe för att vada över en flod. Där stod också en ung kvinna som orade sig över hur hon skulle ta sig över till andra sidan. En av munkarna erbjöd sig att bära henne över på sina axlar. Den andre munken tyckte det var upprörande att han på detta sätt skulle komma i kontakt med en kvinnas kropp, men han sa ingenting. När de väl kommit över floden, tackade kvinnan för hjälpen och munkarna fortsatte sin vandring under tystnad. Framåt kvällen kunde den andre munken ändå inte hålla tyst utan anklagade sin kollega för att han burit kvinnan över floden. Munken som hade burit kvinnan såg förvånat på honom och sa: "Bär du fortfarande på henne? Själv satte jag ner henne för flera timmar sen."
Jag gillar den, den säger en hel del om oss mänskor.

M