Mitt Björköby

Så glad jag blev då jag läste att Kvarken blir upptagen på UNESCOs lista över världsnaturarv. Mitt hjärta klappar lite extra för Vasa skärgård eftersom jag fått tillbringa många sköna sommarveckor där då jag var liten. Mommo-landet kallade jag det då.

Är innerligt glad och tacksam över allt jag fått uppleva där. Varje morgon väcktes jag uppe i det lilla vindsrummet av kossorna som långsamt gick till ängen. Först gick skällkon och så följde alla andra efter i en lång rad. Någon gång följde jag med min sommarvän L då hon skulle hämta hem deras kor till mjölkning och det var alltid lite spännande, för mig var ju kossorna jättestora och lite farliga. Hos moster fick jag följa med mjölkningen. Det var en omständig process som avslutades med att mjölken hälldes upp i stora mjölkhinkar som sedan fördes på mjölkkärran till mjölkpallen och plockades upp av "milka-bilen". Milka var det mejeri som anlitades, därav namnet (o: Och sen var det samma procedur följande dag och följande dag, året runt, tänk att de orkade.

Men det var inte bara kossorna, det var också de ljuvligt små kalvarna som slickade hela handen, höbärgningen, fåren. Den silade filen som fanns nere i källaren som plockades fram varje kväll efter hårt kroppsarbete ute på höängen. Själv ville jag inte ha annat än det tunna gräddskiktet (med massor av socker på), sen var det bara surt och äckligt. Antar att någon annan förbarmade sig över resten för jag behövde inte äta mer än jag ville. Då tyckte jag allt var så enkelt, men visst var det mycket och hårt arbete, det förstår jag nu. Det fina var att alla hjälptes åt, också mina föräldrar, nylänningarna (den ena äkta, den andra bara till hälften), var där och höbärgade och plockade potatis.

Det lustigaset och ovanligaste av allt var förstås moster Bs ute-dass. Ingen inne-vessa där inte, bara ett välskött utedass med två hål - ett litet och ett stort. Det var ju inte så farligt att ta sig dit då det var sommar och varmt, men visst tänkte jag ibland på de arma stackrarna som skulle pina sig dit ut i ur och skur vinter som sommar. Och visst kunde man få sej ett och annat myggstick i rumpan då man satt där. Då jag var riktigt liten kunde jag också känna en viss oro över att bokstavligen ramla ner i skiten, men min mamma lugnade mig med att en så stor flicka som jag helt enkelt inte kunde ramla genom ett så litet hål - och bra gick det.

Kaffestunderna var högtidsstunder under dessa sommarveckor. Jag fick ofta en liten miniatyrkopp fylld med kaffe och en skvätt grädde. Det skulle doppas bulla i kaffet och sen vid andra koppen slog man på fat och drack från fatet, helst med en sockerbit mellan läpparna. Ibland var det riktigt festligt, då fick man röd limonad och grisar. Bockens röd limonad, eller så den gröna som smakade päron. Idag skulle jag så gärna, ännu en gång, vilja uppleva smaken av limonaden och grisarna. För jag kommer ihåg det som något himmelskt. Undrar om det var så?

Ingenting kan slå detta, inga Stockholmsresor, inga forsränningsäventyr i Koli eller vandringar i Sahara. Det var livet - och jag kan bara ana hur tungt och fyllt av jobb det var. Men det var också gemenskap och trygghet och jag är så oändligt glad över att ha fått vara med om en liten del av det.

En nostalgisk M