Jag och tandläkarstolen

Insåg just att jag inte är den enda som läser min egen blogg. Vi är åtminstone två narcissister. Herr Teir och jag. Båda skyller vi på att vi vill se vad vi gjort tidigare under året/åren. Och så är det förstås. Vi vill bara kolla in och minnas. Både ljuvt och lett.
Inser, tyvärr, att vissa saker börjar gå på andra varvet. T.ex. hade jag redan ifjol funderat att min blogg nog snarare borde heta Jag, mig och mitt än Lazy days. Redan då var jag en fullfjädrad Narkissos som mest och helst engagerar mig i mig själv. Det finns mer, men det tänker jag inte gå in på. Det känns rätt fantasilöst att inte ha annat att skriva om än samma sak om och om igen. Efter några år kan man av allt att döma skönja ett visst mönster i livsrytmen. Höstdeppen, julstressen, våryran och så lyckan över att det äntligen är sommar och ledigt igen. Det blir att skärpa sig!

Låg i tandläkarstolen idag och funderade på hur det skulle kännas att dö där. Jag får alltid en känsla av att jag kvävs då jag ligger med benen högt i luften, huvudet i det närmaste nere vid golvet och munnen på vid gavel. Mina näshålor täpps till, saliven rinner ner i halsen och så får jag bara inte luft. Känner paniken komma smygande, den lyser antagligen ur mina ögon, men eftersom jag har mörka skyddsglasögon på mig så ser ingen det heller. Och där ligger jag, på väg in i evigheten.
Jag vet, jag har mun, jag skulle ju kunna säga till. Brukar ju i allmänhet inte ha riktigt svår tunghäfta, men det finns tillfällen då orden kort och gott vägrar komma. Speciellt då man ligger med all världens sugar (månntro pluralformen av en sug är så, suger kan det ju inte vara) och borrar och allsköns petare i munnen så säger man inte så mycket. Då ligger man vackert på plats. Dessutom är jag en sån typ som bara vill klara av sånt där. Vill inte vara till besvär, vill inte vara en krånglig patient. Som om man nu sku va krånglig. Det gäller ju ren och skär överlevnad.
Nu gick det ju riktigt bra idag. Jag dog inte, hade inte ens en känsla av det. Inga kariesangrepp, bara lite tandsten och så fixades flisan i den döda framtanden. Och eftersom den är död gör det ju inte ont fastän de petar i den, så det är bara att arbeta fritt med den. Jag behövde inte ens betala idag. Den räkningen dyker upp i september, frid över den tills dess. Passar mig utmärkt just nu.

So far so good!

M