Fem före ett

Har blivit "anklagad" för att ha blivit österbottning. Det känns nästan som en skymf. Undrar på vilket plan det bränns mest. Jag vet att jag har gardiner och jag vet att jag har varit en klagmoster, men vad mer???? Det är en av mina riktigt stora fasor att faktiskt "bli" öbottning. Vill inte!!! Va det nu sen är för fel med det. Egentligen. Vad gör en öbottning som en nylänning inte gör? Förstås, talar en konstigare dialekt- och ingen finska, kör BMW (åtminstone om man är en yngling) och så kanske man kollar in sin egen napa lite mer. Det har jag nog gjort. ("Jag, mig och mitt" skulle kunna vara nytt blogg-namn kanske. Eller så inte. Velig som vanligt.)

Har haft tillfälle att bekanta mig med lokala "jippon" i respektive del av svenskfinland de senaste dagarna och inte vet jag nu om de är så väldigt olika varandra. Mänskor träffas, dricker öl, har roligt och tar sig en svängom och går sen hem igen i sommarnatten som är lite ljusare här uppe. Möjligen är musiken bättre här längre norrut, faktiskt. Så på den punkten sätter jag en hacka på hemstaden. Kvällens 4th of July-jazz var en riktigt små-gemytlig tillställning, stundvis riktigt bra. Önskar bara att alla skulle lära sig sjunga på vanlig hederlig finlandssvenska och inte hemfalla till att tralla på grannmålet.

Att jag får nog av att blanda mig med idel "bekant folk" på alla möjliga "byaköror" i vår stora kommun är sen en helt annan sak. Skön känsla att få vara anonym och inte behöva säga hej till höger och vänster och prata väder och vind och skvaller skvaller. På den punkten vill jag varken vara nylänning eller öbottning utan snarare anonyming. Fast det kan man ju inte vara hela tiden heller...

Det om det!
M