16 år

Då jag vaknade satt 16-åringen redan på flyget till Rom. Det var faktiskt det första jag tänke på då jag såg att klockan var 8.46 och E kom och väckte mig och ville ha insektdödarhjälp. Har ibland haft en känsla av att jag varit mer lycklig över resan än han. Vet bara hur värdefulla dessa erfarenheter är, att resa ensam, men ändå med andra. Träffa nya mänskor, se andra platser, erfara det som är annorlunda - de första försöken att finna sin egen plats, känna sina gränser.

Minns sommaren jag själv fyllde 16, den var fylld med allt möjligt roligt och kröntes av en resa till Åland, ett musikläger med en massa roliga och "oroliga" mänskor från vårt stift. Vi spelade och sjöng, simmade och smög ut på nätterna, talade och skojade. Arga och irriterade var vi bara i samstämt par, Y och jag, i synnerhet på ett par andra flickor som var sofisitikerade och jättedukiga att sjunga. Vi var kort och gott avundsjuka, men det förstod vi inte då, vi tyckte bara att de var de mest osympatiska som gått i ett par skor :o) Vi insåg förstås i ett tidigit skede av veckan att det inte var lönt att gråta över spilld mjölk (=bristande musikaliska talanger) så vi slog oss istället in på banan med de talanger vi hade, alltså att vara omåttligt trevliga och sociala (o;
En lång tid efteråt hade jag kontakt med några av de personser jag lärt känna, vi skrev brev på gammalt hederligt vis. De flesta återsåg man på Höstdagar och Ungdomens Kyrkodagar, en del bara nickade man igenkännande åt och med någon annan kunde det bli timslånga samtal. En blev lärare, precis som jag, en annan diakonissa, någon studerade musik och en blev t.o.m. svensk finlands lucia. Numera hör jag inte av dem, än mindre talar med dem, men jag minns dem. Och ibland dyker de upp som någons kusin på en lärarjulfest eller som en "bekants bekant" runt ett middagsbord i Larsmo. Man vet aldrig.

M