Sömn - en gudagåva

Fjärde natten på en dryg månad som jag sovit utan att vakna en miljon gånger. Har varit mer eller mindre sömnlös sen början av maj. Vakat och funderat. Det är skönt att få sova nu, vila och samla krafter. Man vet inte hur viktigt det är att sova förrän man ligger där och vrider sig i sängen natt efter natt. Alla hjärnspöken blir som hus då man ligger i halvmörkret och försöker få rätsida på livet och då man inte sovit på natten fungerar man bara till hälften på dagen.
Har ingen helhetsbild överhuvudtaget av den här våren. Då jag tänker tillbaka på vad som hänt kommer jag knappt ihåg vad jag gjort. Vissa saker kommer fram tydligt, men det mesta är en grå sörja som bara skvalpar runt mig. Det är lite skrämmande då det är så. Ändå har jag försökt slå av på takten då jag märkt att det varit för mycket. Satte stopp i min kalender flera gånger bara för att lugna ner och orka med det mest grundläggande. Ändå blev det också nästan oöverstigligt tungt. Och att ständigt bära på ett dåligt samvete för att man inte orkar med det mest elementära med de egna barnen - det är det tyngsta av allt.
Och nu är jag då riktigt ensam med allt. Eller så inte. Känner stöd från alla i min omgiving. Mest glad är jag över stödet och uppmuntran från svärföräldrar och svägerska. Det är ovärderligt. Också de har sett att jag hopat och rott för att få allt att gå runt. För stunden känns allt lugnt, men vet att jag säkert har rätt snårig stig framför. Det är ju inte bara jag som ska överleva...

M