Choklad eller anabolic steroids?
Hemma igen efter en "södern-turné" med E där Senso var främsta målet.
Det var intressant att se hur stora framsteg E gjort under de 12 veckor han haft sitt träningsprogram. Det verkar fungera bra och vi fortsätter ytterligare 8 veckor med samma övningar, sen blir det ny uppföljning och så får vi se vad som händer sen. Hoppas innerligt på enorma framsteg så jag kan klämma åt läkarna här på HVC lite grann. Är fortfarande sur på att de vägrade betala undersökningarna och uppföljningarna. Därför hoppas jag innerligt på goda resultat. Skadeglädjen är... Eller?
Vår Lovisa-dag blev himla rolig tack vare att K och barnen kom med på "utfärden". Egentligen gjorde vi processen kort i Lovisa, inga andra utsvävningar än att vi körde runt i stan ett varv så vi kunde säga att vi varit där. Det blev Borgå istället, K skulle lämna in sina gamla reservbilnycklar till en sur bilförsäljare och så hade vi lovat barnen pizza. Att vi sen traskade runt i stan rätt länge var bara roligt. Domkyrkan var ett måste och i samma veva som vi såg den så valde vi att "återerövrade" Den lilla chokladbutiken för Ks del, vi köpte praliner (som räckte hela veckan) och den allra ljuvligaste chokladkaka. På väg mot pizza-boden handlade E lite grejor åt sej och sen traskade vi ner till gamla stan och bestämde oss för kaffe hos Tant Helmi. Väl inne på Tant Helmis gård upptäckte vi det små gårdsbutikerna och med omsorg valde jag ut ett par vikingaörhängen åt mig och K en ring åt sig i en av dem. För att besegla vår vänskap drack vi kaffe och delade på en hjärtchokladbakelse på Helmis innergård. (Tror ingen annan än hon och jag ser det komiska i hela den situationen) Solen sken, ungarna sprang och ännu var allt bara frid och fröjd.
Resten av veckan gick väl mest i ältandets tecken med K - som vanligt nuförtiden. Träffade C och det blev än mer ältande. Men en vacker dag är också det över. Tycker ibland att vi är som gråa, fula (sur)puppor som inte kommer oss någonstans, men vänta bara. En vacker dag kryper vi ut ur våra puppor som vackra fina fjärilar. Jo då, det är fjärilar vi blir, inget annat :o)
Hoppsan, höll på att glömma att jag också hann träffa P och M på onsdag kväll. Allt från familjelogistik till biskopskandidater avhandlades som vanligt. Ibland undrar jag hur familjer egentligen överlever. Full fjong på alla plan och det mest tärande är just detta att få allas tider att gå ihop. Ibland önskar jag att jag bara hade ett omhuldat barn, men så tänker jag på mig själv som är just ett sådant omhuldat ensambarn och inser att så vill jag inte att mina barn ska ha det. Öken att vara ensam! Det är alltså bara att stå ut och försöka få logistiken att fungera. Men det retar mig att jag måste leva i ett sånt samhälle där allt går ut på att vara så effektiv som möjligt för att komma så långt som möjligt och prestera det bästa. Och vem får misslyckas?
På tal om att lyckas och misslyckas...
Såg en dokumentär igår kväll om richard sandrak, en liten kille som blivit känd inom muskelknuttevärlden som världens starkaste. Hans föräldrar hade tränat honom sen han var två år gammal och byggt upp hans kropp tills han såg ut som en riktig Arnold S. Imponerande och otroligt äckligt. Han gick på dieter och tog olika kosttillägg och under vissa perioder tilläts han inte äta överhuvudtaget för att inte gå upp för mycket i vikt. Hans pappa hade matat honom med "pulver" och många misstänkte att lillkillen byggdes upp av anabola steroider. Rent medicinskt lär det vara omöjligt för en 6 åring att ha så stora muskler som han hade. Well, well, de ukrainska föräldrarna hade lyckats med att få sin produkt såld i USA. Big business.
Hela Richards liv hade gått ut på träning. I slutet av dokumentären säger han att det han saknat mest av allt är att ha vänner i sin egen ålder. Vänner att leka och umågs med. Hela sitt liv har han varit omgiven av vuxna vänner som förvaltat hans pund, förädlat det och gjort honom rik...
M
Det var intressant att se hur stora framsteg E gjort under de 12 veckor han haft sitt träningsprogram. Det verkar fungera bra och vi fortsätter ytterligare 8 veckor med samma övningar, sen blir det ny uppföljning och så får vi se vad som händer sen. Hoppas innerligt på enorma framsteg så jag kan klämma åt läkarna här på HVC lite grann. Är fortfarande sur på att de vägrade betala undersökningarna och uppföljningarna. Därför hoppas jag innerligt på goda resultat. Skadeglädjen är... Eller?
Vår Lovisa-dag blev himla rolig tack vare att K och barnen kom med på "utfärden". Egentligen gjorde vi processen kort i Lovisa, inga andra utsvävningar än att vi körde runt i stan ett varv så vi kunde säga att vi varit där. Det blev Borgå istället, K skulle lämna in sina gamla reservbilnycklar till en sur bilförsäljare och så hade vi lovat barnen pizza. Att vi sen traskade runt i stan rätt länge var bara roligt. Domkyrkan var ett måste och i samma veva som vi såg den så valde vi att "återerövrade" Den lilla chokladbutiken för Ks del, vi köpte praliner (som räckte hela veckan) och den allra ljuvligaste chokladkaka. På väg mot pizza-boden handlade E lite grejor åt sej och sen traskade vi ner till gamla stan och bestämde oss för kaffe hos Tant Helmi. Väl inne på Tant Helmis gård upptäckte vi det små gårdsbutikerna och med omsorg valde jag ut ett par vikingaörhängen åt mig och K en ring åt sig i en av dem. För att besegla vår vänskap drack vi kaffe och delade på en hjärtchokladbakelse på Helmis innergård. (Tror ingen annan än hon och jag ser det komiska i hela den situationen) Solen sken, ungarna sprang och ännu var allt bara frid och fröjd.
Resten av veckan gick väl mest i ältandets tecken med K - som vanligt nuförtiden. Träffade C och det blev än mer ältande. Men en vacker dag är också det över. Tycker ibland att vi är som gråa, fula (sur)puppor som inte kommer oss någonstans, men vänta bara. En vacker dag kryper vi ut ur våra puppor som vackra fina fjärilar. Jo då, det är fjärilar vi blir, inget annat :o)
Hoppsan, höll på att glömma att jag också hann träffa P och M på onsdag kväll. Allt från familjelogistik till biskopskandidater avhandlades som vanligt. Ibland undrar jag hur familjer egentligen överlever. Full fjong på alla plan och det mest tärande är just detta att få allas tider att gå ihop. Ibland önskar jag att jag bara hade ett omhuldat barn, men så tänker jag på mig själv som är just ett sådant omhuldat ensambarn och inser att så vill jag inte att mina barn ska ha det. Öken att vara ensam! Det är alltså bara att stå ut och försöka få logistiken att fungera. Men det retar mig att jag måste leva i ett sånt samhälle där allt går ut på att vara så effektiv som möjligt för att komma så långt som möjligt och prestera det bästa. Och vem får misslyckas?
På tal om att lyckas och misslyckas...
Såg en dokumentär igår kväll om richard sandrak, en liten kille som blivit känd inom muskelknuttevärlden som världens starkaste. Hans föräldrar hade tränat honom sen han var två år gammal och byggt upp hans kropp tills han såg ut som en riktig Arnold S. Imponerande och otroligt äckligt. Han gick på dieter och tog olika kosttillägg och under vissa perioder tilläts han inte äta överhuvudtaget för att inte gå upp för mycket i vikt. Hans pappa hade matat honom med "pulver" och många misstänkte att lillkillen byggdes upp av anabola steroider. Rent medicinskt lär det vara omöjligt för en 6 åring att ha så stora muskler som han hade. Well, well, de ukrainska föräldrarna hade lyckats med att få sin produkt såld i USA. Big business.
Hela Richards liv hade gått ut på träning. I slutet av dokumentären säger han att det han saknat mest av allt är att ha vänner i sin egen ålder. Vänner att leka och umågs med. Hela sitt liv har han varit omgiven av vuxna vänner som förvaltat hans pund, förädlat det och gjort honom rik...
M
posted by Miralles at 8:36 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home