Lazy days are here again!

Lazy days are here again! Idag har jag mestadels bara latat mig, faktiskt. Min far har klippt häcken och jag har ränt ut och in och inte gjort mycket för att hjälpa till. Äh, måste säga som det är, jag har inte gjort någonting, bara ränt. Anar att jag sparar både pengar och krafter genom att slippa allt "grovjobb" som farsgubben gör. Han är en trädgårdsmästare av stora mått och försöker hålla ordning på dotterns ogräs. Tur för mig för jag kan knappt kan skilja en maskros från en kråka. För några år sedan då jag var i Grekland med mina kolleger kände jag minsann av min miserabla artkunskap. Mina kära kollegor kände till både den ena örten efter den andra och jag kunde inte en enda. Bestämde mig raskt för att kalla allt som växer för fikus. Hittade stads-fikus, tagg-fikus, busk-fikus, grön-fikus.... osv osv. På det sättet slipper jag en massa hjärn-arbete-att hålla reda på vad all världens blommor heter är inte lätt. Dessutom är jag rätt ointresserad. Men jag vet att det är en (död) skata - och ingen fikus - som ligger i min kompost.
Är så lat idag så jag orkar inte ens skriva mer...!

Så var det med den saken! M

Idag är jag lite Syster Dyster

Så var midsommarhelgen över för den här gången. K och flickorna har varit här och det var behaglig samvaro med dem. Vi hämtade dem från tåget i torsdags och de åkte iväg vid middagstid idag. Efteråt kändes huset tomt och tyst - och rätt dystert. Jag damp ner i verkligheten igen och visste inte riktigt vad jag skulle ta mig för. Röjde lite bland tvätten, förde bort flaskor och handlade lite mjölk. Sen var det dystert igen. Tog mig samman och åkte ner till Tullmagasinet med en bok i högsta hugg efter att ha fått mig en avhyvling av A. Båda behöver luft och "rum" att tänka och få avstånd såna gånger och då är det bra att kunna gå ut en stund. Stunden blev betydligt längre än jag tänkt mig, hamnade via R-kiosken hos A och K, men det kanske bara var bra. Jag är ju aldrig längre bort än att jag är hemma igen inom någon minut om det krisar till sig.

Tog sommarens första bad i lördags. Bastubad på Gön och så ett isande dopp. Egentligen är det sommar först sedan badkrukan M vågat sig i. Det sker inte så många gånger per sommmar. Fast det är rätt skönt och det gick riktigt hyfsat sedan jag väl bestämt mig för att "det går" (och inte som vanligt "det här går ju inte") Det hänger på så lite och för det mesta sitter det "lilla" mellan öronen. Bestämde mig för att tänka mera så, "det går!" Kanske jag åker berg-och dalbana innan sommaren är slut. Vem vet?! Fast det är nog det ultimata hemska... Gulp!

Egentligen finns det inte så mycket mer att berätta just nu. Klockan har passerat midnatt och jag är rätt trött.

M

En vanlig tisdag

Är inne på min tredje lediga vecka. Senaste vecka röjde jag. Gick lös på min bokhylla, sorterade och radade. Dammsög hyllorna, torkade damm och tappade åtminstone en bok i vattenfatet jag dumt nog ställt rakt under hyllan. En del böcker hamnade i påsar, dem ska ge bort eller ge tillbaka till rättmätiga ägare. Skrivbordet fick sig också ett rejält ansiktslyft och allt ser snyggt och prydligt ut nu. Egentligen är det väl frågan om en röjning av mitt inre som sker "på bekostnad av" bokhyllor, barnens rum och tvättade mattor. Att på något sätt få rätsida på ett 20-årigt gemensamt liv är antagligen inte helt lätt och jag antar att det blir mycket mer städande innan det här är "genomharvat". Krasst sett förenar jag nytta med nytta - inte ens nytta med nöje.

Hur som helst så är det härligt med sol och värme - som jag har längtat. Överlever varje vinter bara tack vare hoppet om en ny sommar. Njuter mest av att få stiga upp ta min temugg och mina smörgåsar och sätta mig på trappan eller under den stickiga granen och äta frukost (allt beroende på hur tidigt jag är uppe-alltså var solen befinner sig). Livet på gatan utanför rullar på, långsamt som alltid, och det är skönt att sitta och följa med så där lite på avstånd. Mänskor åker till jobbet, en gammal tant rullar nerför backen på sin sparkstötting på väg till butiken, postlådornas smäll då dagens post serveras. Allt ger en trygg och skön vardagslunk, trots att jag nästan alltid tappar räkningen på vilken dag det är då jag är ledig. Söndag eller måndag, det är liksom ingen skillnad då man inte har jobb och rutiner.

Om en timme ska vi åka till Gön. Blir skönt med en dag med sjöluft. Ska passa på att andas ordentligt!

M

Sömn - en gudagåva

Fjärde natten på en dryg månad som jag sovit utan att vakna en miljon gånger. Har varit mer eller mindre sömnlös sen början av maj. Vakat och funderat. Det är skönt att få sova nu, vila och samla krafter. Man vet inte hur viktigt det är att sova förrän man ligger där och vrider sig i sängen natt efter natt. Alla hjärnspöken blir som hus då man ligger i halvmörkret och försöker få rätsida på livet och då man inte sovit på natten fungerar man bara till hälften på dagen.
Har ingen helhetsbild överhuvudtaget av den här våren. Då jag tänker tillbaka på vad som hänt kommer jag knappt ihåg vad jag gjort. Vissa saker kommer fram tydligt, men det mesta är en grå sörja som bara skvalpar runt mig. Det är lite skrämmande då det är så. Ändå har jag försökt slå av på takten då jag märkt att det varit för mycket. Satte stopp i min kalender flera gånger bara för att lugna ner och orka med det mest grundläggande. Ändå blev det också nästan oöverstigligt tungt. Och att ständigt bära på ett dåligt samvete för att man inte orkar med det mest elementära med de egna barnen - det är det tyngsta av allt.
Och nu är jag då riktigt ensam med allt. Eller så inte. Känner stöd från alla i min omgiving. Mest glad är jag över stödet och uppmuntran från svärföräldrar och svägerska. Det är ovärderligt. Också de har sett att jag hopat och rott för att få allt att gå runt. För stunden känns allt lugnt, men vet att jag säkert har rätt snårig stig framför. Det är ju inte bara jag som ska överleva...

M

Choklad eller anabolic steroids?

Hemma igen efter en "södern-turné" med E där Senso var främsta målet.
Det var intressant att se hur stora framsteg E gjort under de 12 veckor han haft sitt träningsprogram. Det verkar fungera bra och vi fortsätter ytterligare 8 veckor med samma övningar, sen blir det ny uppföljning och så får vi se vad som händer sen. Hoppas innerligt på enorma framsteg så jag kan klämma åt läkarna här på HVC lite grann. Är fortfarande sur på att de vägrade betala undersökningarna och uppföljningarna. Därför hoppas jag innerligt på goda resultat. Skadeglädjen är... Eller?

Vår Lovisa-dag blev himla rolig tack vare att K och barnen kom med på "utfärden". Egentligen gjorde vi processen kort i Lovisa, inga andra utsvävningar än att vi körde runt i stan ett varv så vi kunde säga att vi varit där. Det blev Borgå istället, K skulle lämna in sina gamla reservbilnycklar till en sur bilförsäljare och så hade vi lovat barnen pizza. Att vi sen traskade runt i stan rätt länge var bara roligt. Domkyrkan var ett måste och i samma veva som vi såg den så valde vi att "återerövrade" Den lilla chokladbutiken för Ks del, vi köpte praliner (som räckte hela veckan) och den allra ljuvligaste chokladkaka. På väg mot pizza-boden handlade E lite grejor åt sej och sen traskade vi ner till gamla stan och bestämde oss för kaffe hos Tant Helmi. Väl inne på Tant Helmis gård upptäckte vi det små gårdsbutikerna och med omsorg valde jag ut ett par vikingaörhängen åt mig och K en ring åt sig i en av dem. För att besegla vår vänskap drack vi kaffe och delade på en hjärtchokladbakelse på Helmis innergård. (Tror ingen annan än hon och jag ser det komiska i hela den situationen) Solen sken, ungarna sprang och ännu var allt bara frid och fröjd.

Resten av veckan gick väl mest i ältandets tecken med K - som vanligt nuförtiden. Träffade C och det blev än mer ältande. Men en vacker dag är också det över. Tycker ibland att vi är som gråa, fula (sur)puppor som inte kommer oss någonstans, men vänta bara. En vacker dag kryper vi ut ur våra puppor som vackra fina fjärilar. Jo då, det är fjärilar vi blir, inget annat :o)

Hoppsan, höll på att glömma att jag också hann träffa P och M på onsdag kväll. Allt från familjelogistik till biskopskandidater avhandlades som vanligt. Ibland undrar jag hur familjer egentligen överlever. Full fjong på alla plan och det mest tärande är just detta att få allas tider att gå ihop. Ibland önskar jag att jag bara hade ett omhuldat barn, men så tänker jag på mig själv som är just ett sådant omhuldat ensambarn och inser att så vill jag inte att mina barn ska ha det. Öken att vara ensam! Det är alltså bara att stå ut och försöka få logistiken att fungera. Men det retar mig att jag måste leva i ett sånt samhälle där allt går ut på att vara så effektiv som möjligt för att komma så långt som möjligt och prestera det bästa. Och vem får misslyckas?

På tal om att lyckas och misslyckas...
Såg en dokumentär igår kväll om richard sandrak, en liten kille som blivit känd inom muskelknuttevärlden som världens starkaste. Hans föräldrar hade tränat honom sen han var två år gammal och byggt upp hans kropp tills han såg ut som en riktig Arnold S. Imponerande och otroligt äckligt. Han gick på dieter och tog olika kosttillägg och under vissa perioder tilläts han inte äta överhuvudtaget för att inte gå upp för mycket i vikt. Hans pappa hade matat honom med "pulver" och många misstänkte att lillkillen byggdes upp av anabola steroider. Rent medicinskt lär det vara omöjligt för en 6 åring att ha så stora muskler som han hade. Well, well, de ukrainska föräldrarna hade lyckats med att få sin produkt såld i USA. Big business.
Hela Richards liv hade gått ut på träning. I slutet av dokumentären säger han att det han saknat mest av allt är att ha vänner i sin egen ålder. Vänner att leka och umågs med. Hela sitt liv har han varit omgiven av vuxna vänner som förvaltat hans pund, förädlat det och gjort honom rik...

M