Söndag igen

Försöker komma igen efter en av mitt livs konstigaste veckor. Nejden sjuder av frågor och funderingar kring en kvinnas och ett spädbarns död och det känns som att leva mitt i en kriminalroman. Kvinnan var en av S närmaste arbetskamrater. Miljoner frågor, inga svar. Försöker hålla ett visst avstånd, för det blir så hemskt då man släpper in alla funderingar i hjärna och hjärta. Det här är något jag aldrig kommer att kunna förstå och omfatta. Hur är det möjligt att ingen kunde hjälpa? Hur ensam och utelämnad kan en mänska egentligen bli?

Mycket känns oviktigt just nu. Livets små krokben är futtiga och oengagerande. Jag orkar inte ens gräla om hur det var ställt med Maria Magdalena /o: Men jag orkar se solen som lyser, svanarna som flyttar, vännerna som droppar in och barnen som kommer och går.

M