Där Döbeln slutar tar hyacinterna vid

Tre hyacinter växer i mitt köksfönster. Tog dem från källaren för en vecka sen för att de skulle få ljus och värme och förhoppningsvis växa till sig och blommar ungefär till jul. De är små och oansenliga ännu, men kanske, kanske. Om inte förr så senare. Egentligen odlar jag aldrig någonting, det faller sig inte alls naturligt för mig att få någonting att växa (en av mina meriter är att torka ut kaktusar-det säger något om min kapacitet).
Orsaken till att jag nu tagit mig an hyacint-knölar är faktiskt det att då jag gick i trean drev vi upp hyacinter i klassen. Jag minns hela odlings-processen som något av ett spännande äventyr. Först av allt tillverkade alla varsin svart pappersstrut. Sen planterade vi våra lökar och satte strutarna ovanpå. Allt med ordning. Det blev som idel svarta stjärngossar. Då allt var klart så långt, kom vi till det mest spännande skedet- vi skulle gå och sätta våra krukor i skolans mörkaste trappa. På rad tågade vi in i den svagt upplysta trappuppgången och satte ner våra krukor där och sen var det bara att vänta. Med jämna mellanrum fick vi smyga ner i trappan och vattna lökarna. Samtidigt passade vi på att försiktigt kika under struten och se om något hänt. Länge möttes vi bara av svart mylla, men plötsligt, en vacker(?) dag så såg man den första skymten av den blivande hyacinten. Fascinerande också för en som inte har så stor dragning till trädgårdsmästaryrket!
Jag antar jag tog hem en vacker rosa hyacint från skolan den julen - jag kommer inte ihåg så noga. Den gången var det faktiskt processen som var det roliga - i synnerhet att få smyga ner i den mörka trappan och kolla knöl-läget. Därför står det nu tre blivande hyacinter i mitt köksfönster i varsitt hyacint-glas. Jag kröp inte ner i källaren och kollade läget i år för det är bökigt att kliva ner i vår källare, men nu njuter jag av att följa med hur de växer.

För 1½ år sedan läste jag boken, ikväll såg jag den på Scala, Döbelns gränd alltså. Med möda stavade jag mig igenom boken, den är ju till viss del skriven på utrikiska (dialekt), och jag har som sagt svårt att läsa allt som inte är skrivet på ren svenska. Hur som helst tyckte jag det var rätt roligt att se den som teater, dessutom att det är lättare att lyssna på dialekt än att läsa det. Många saker som beskrivs i pjäsen(och boken) känns ack så aktuella ännu... /o:

E river och rycker i mig. Dags för Min morbror trollkarlen.

M