En ovanligt lång och seg fredag

En sned, ljusprydd julgran i regn får symbolisera mig i dag.
Jag såg den på avstånd då jag traskade till bilen efter skoldagens slut och tyckte på något sätt att det där var jag. Den såg så fullständigt malplacerad ut där den stod. Känner mig just nu ungefär som granen, sned, malplacerad och lagom dränkt. Mitt huvud stoppar inte riktigt för detta mörker och trots att jag är en fullblods-snömotståndare så önskar jag nästan att det nu skulle komma lite snö. Men inte mer än några ynka cm. Bara så det skulle bli lite ljusare.
Undrar ibland om det verkligen kan ha varit vår Herres mening att jag ska leva och existera här i denna kylslagna del av världen. Roligt ibland att fundera på var man kunde höra hemma. Frestas att tro att det är Grekland, men det där vet man ju inte så noga. Det kan ju lika bra vara Korea...(hemsk tanke i o f sig, men jag har ju aldrig varit där så...) Kanske onödigt att spekulera. Det finns väl inte så många (fler än 4) som kan protestera om jag vill flytta.

Eftersom jag inte är någon större vän av julen (till mina barns stora förtret- i synnerhet As) hjälper det inte upp mitt "blue mood" att julhysterin är i full gång och att den trappas upp bara mer och mer i knappt fem veckor till. Det är bjällerklang hit och stilla natt dit och inget av det andas julfrid och julro utan tvärtom jul-ofrid och jul-oro.
Äsch, nu tänker jag inte skriva mer om julen, det är slöseri och så blir jag bara sur. Måste försöka vända på steken och ta tag i det som känns roligt. För det finns ju nog sånt oxå. Fast just nu hittar jag inte på så mycket annat kul än att läsa och läsa och läsa. da Vinci är utläst och Att läsa Lolita i Teheran står i tur. Tror det blir en bra anti-jul-bok :o)

M