Inget speciellt

Har skjutsat Emil till en kompis, Ass till tåget och EH försvann med mormor och morfar. Anna är borta, likaså S. Skönt med ett tyst hus. Ibland uppskattar jag det mer än något annat. Just nu gör jag det. Jag hävdar ju att det är barnen som står för olåten i vårt hus. Ibland är det S, borde ha decibelmätare och kolla hur pass bullerskadad man blir... Sällan är det jag, tror jag åtminstone. Tyst och försynt som jag är :o) Enligt andra kommer jag att sakna (o)ljudet om sisådär 10-15 år då barnen (förhoppningsvis) har flyttat ut.

Jag har en ny leksak! Aldrig mer ska jag förundras över hur barnen kan sitta timtal framför dator, playstation, nintendo och spela. Man kan! Det går alldeles bra. Och det är himla kul!! Roligt är det också att se barnens reaktioner då man suttit sina modiga två timmar. Då tycker de minsann att det räcker. Sååååå länge kan ju inte morsan sitta och spela. Jag väntar med spänning på när jag ska få mina egna ord i ögonen på mig - "Du måste var ute lika mycket som du spelar".... Jag kanske får upp kondisen på kuppen.

Mina lata dagar börjar närma sig sitt slut. Om två veckor är det dags för jobb igen. Sen är det en lång eländig vinter framför. Kom hem sent i natt och man anar redan vart vi är på väg. Mörkt och småregnigt. Huuu vad jag tycker illa om höst och vinter! För varje år tycker jag allt mer illa om dem. Hösten och vintern är nog min tvångströja, sitter som ett äckligt skruvstäd runt mig. Tänk att man inte flyttar!

Jobbet börjar sakta men säkert göra inmutning i min hjärna. Mitt hjärnsläpp släpper lite i taget och jag börjar minnas saker och strukturera upp livet lite grann. Så här är det varje år. Man blir dement för ett antal veckor och så reser man sig igen. Det brukar vara roligt att börja jobba efter en lång ledighet, få igång rutiner. Jag är som ungarna, behöver ordning och reda, för att överhuvudtaget få någonting gjort....

M